Jag är hemma och är sjuk med världens elakaste hosta. Men jag tog mig en liten vända i trädgården. Frisk luft behövs ju fast man hostar revbenen i bitar. När jag gick där och tittade på hallonsnåren som är mitt i en omvandling från snår till odling såg jag den här lilla fulingen. Jag avlägsnade mig ganska snabbt och muttrade fula saker om alla hurtiga människor som alltid säger att ormar är räddare för oss än vi för dem och att de sticker sin väg snabbt som attan när de hör människor. Den här stack då ingenstans. Jag smög mig tillbaka efter en stund och då låg den kvar. Tredje gången tog jag med mig kikare. Den låg kvar. Stilla. Och med flugor på sig. Hm... Ett styck stendöd huggorm. Hoppas den inte hade familj...
Känslorna hinner vandra fram och tillbaka då man ser en orm. Hu! Du beskriver det så bra med sista meningen som pricken över iet!!!
SvaraRaderaOrmar är hypnotiskt intressanta konstigt nog och de käkar möss, ja. Jag har blivit ormbiten två gånger i fot och vad och lever fortfarande gott :-)